|
|
Fredrik Pontussons översättningar och språkgranskningar |
|
Översättning av artikel av den brittiske journalisten George Monbiot. Artikeln publicerades på DN-kultur den 19 juni 2002. Referensperson redaktör Sverker Lenas (sverker.lenas.@dn.se)
The Guardian
Tuesday June 4, 2002
Wage peace, not war written by George Monbiot
Kashmir behöver en fredsindustri
Det är något drömskt med vår syn på krigstendenserna i Kashmir. Medan Indien och Pakistan placerar ut sina missiler bekymrar man sig i England främst för evakueringen av de egna medborgarna, vart de möjliga flyktingarna kommer att hamna och risken att det indiska kricketlaget kan förhindras att besöka England vid månadens slut. Det faktum att tolv miljoner människor kan komma att utplånas om kriget sätter igång på allvar betraktas som beklagligt, men inte som något som har med oss att göra. I USA är stämningen av likgiltighet ännu mer tydlig. I söndags berättade president Bush för nationen att “vi kan inte sätta vår tillit till tyranners uttalanden, de som högtidligt skriver under icke-spridningsavtal och sedan systematiskt bryter mot dem. Om vi ska invänta den tidpunkt då hoten realiseras, så kommer vi att ha väntat för länge.” Men han talade inte om Indien och Pakistan, utan om skurkstater som någon dag kan tänkas angripa USA. Vid ett tillfälle nämnde han “Sydasien”, men endast som ett exempel på en region vars ledare har vunnits över till hans sak. Vid utkämpandet av krig var Bush och Blair till gränsen fyllda av moraliskt ledarskap och målinriktning. Vid striden för fred hör man endast deras tomma ord och ser prov på deras obeslutsamhet. Ombud skickas ut på halvhjärtade uppdrag för att framföra önskemålet om förhandling mellan de två regeringarna, men ingen föreslår de åtgärder som krävs för att förhindra det som skulle kunna bli den värsta konflikten sedan andra världskriget, räknat i människoliv. Det “moraliska imperativet” som så ofta åberopades i samband med bombningarna av Afghanistan visar sig vara ingenting annat än gammaldags maktpolitik. När få klart tydliga inrikespolitiska intressen står på spel så blickar i dagsläget den nya världsordningens moraliska ledare åt ett annat håll. I fall England, USA och de övriga västmakterna inte varit inblandade i denna konflikt sedan tidigare, så skulle det ändå vara vår självklara moraliska plikt att understödja utvecklingen av en kraftig internationell opinion. Men nu är det så att vi är helt insyltade i detta. Subkontinentens konflikt är vår konflikt, och att vända ryggen åt den kan visa sig vara den största kollektiva försumligheten ända sedan såväl det tyska folket som de allierade underlät att ingripa i Förintelsen. Maharadjan av Kashmir, en hindu som tillsatts av engelsmännen, beslöt sig 1947 att inte kräva vare sig självständighet eller ett förenande med Pakistan, trots att majoriteten av hans folk var muslimer, utan istället att överlämna landområdet till Indien. Den brittiske generalguvenören Lord Mountbatten krävde endast att man genomförde en folkomröstning för den kashmiriska befolkningen. Detta skedde aldrig, och England, som kunde ha ställt en förfrågan till FN om krav på att löftet hölls, överlät åt Indien och Pakistan att slita isär området. Båda staterna har helt nyligen hämtat styrka från de verksamma tillstånd som USA beviljat dem. President Clinton tillkännagav 1998 att ett “mycket stort steg framåt” i USA:s relationer till Indien tagits. Indiens regering tolkade detta som ett tillstånd att återuppta sina kärnvapenprov. Som motprestation till Pakistans samarbete i kriget mot terrorism, så lyftes förra året de nukleära restriktioner som tidigare gällt för landet. President Bush beskrev Musharraf (som äger en demokratisk legitimitet av samma rang som Saddam Husseins) som en “man med stort mod och klarsynthet”, och utlovade ett nytt stödpaket på tvåhundramiljoner dollar. Varpå Musharraf släppte efter på sitt grepp på de militanter som smyger sig in i Indien. I vart fall så har USA hindrat nya vapenförsäljningar till Indien och Pakistan. Storbritannien har tvärtom gjort allt i sin makt för att främja sådana. Blair, som vägrar smutsa ned sina egna händer, har skickat försvarsministern och vicepremiärministern till Delhi för att sälja Hawkflygplan. Storbritannien fortsätter att tillhandahålla reservdelarna till Jaguarjetplanen (som byggs på licens från det engelska företaget BAE), som Indien kan tänkas använda för att fälla bomben. Vår moraliska ledare överlåter åt sina regeringsrepresentanter att förklara att om inte vi gör det så kommer någon annan att göra det. Än mer väsentligt är att i både Indien och Pakistan påbörjades kärnvapenprogrammen med stöd av väst. Nuclear Control Institute har till exempel dokumenterat hur båda programmen växte fram ur den ickemilitära industrin, som startades med stöd av det amerikanska projektet “Atoms for Peace”. Indiens första nukleära anordning baserades på plutonium som framställts i en kanadensisk forskningsreaktor och utvunnits från en upparbetningsanläggning som byggts med stöd av USA. Tyskland tillhandahöll tritium, beryllium, tungvattensanläggningar och upparbetningskomponenter; Frankrike levererade uran och snabbridteknologi; Norge sålde tungvatten; USA sörjde för anrikt uran och flera reaktorer för kommersiellt bruk; och Storbritannien distribuerade bränsle, ugnar och landets första forskningsreaktor. Pakistans tungvattenanläggningar kommer från Kanada och Belgien; dess teknologi för anrikning av uran från Tyskland, liksom beryllium, tritium, ugnar och fräsmaskiner; dess forskningsreaktor från USA; och dess upparbetningsteknologi från Frankrike och Storbritannien. Samtliga komponenter har potentiell användbarhet i kärnvapenprogram; de flesta synes ha använts för detta ändamål i Indien och Pakistan. England och USA poängterar att stor del av det nya nukleära materialet som fienderna använder kommer från Kina. Detta är sant, men även Kina tycks anse sig ha rätt att vara verksam på området. Clinton godkände 1998 ett nukleärt samarbetsavtal för USA och Kina, trots underrättelseinformation om att Kina levererade nukleära komponenter till både Iran och Pakistan, stick i stäv mot detta avtal. Högst en månad efter undertecknandet av avtalet så började Kina frakta tungvatten till Pakistan, mycket större mängder än vad dess ickemilitära program kunde ha haft användning för. Avtalet gäller fortfarande. Det finns åtskilliga metoder som det internationella samfundet skulle kunna använda för att förhindra ett kärnvapenkrig. Man skulle kunna förklara för Indien och Pakistan att om någon av dem så mycket som trappar upp den konventionella konflikten, så kan dess ledare förvänta sig att ställas inför en domstol för krigsbrott. All vapenförsäljning är inte det enda man skulle kunna avbryta, utan man skulle även kunna tillgripa straffsanktioner mot de företag som bistår vapenindustrin i dessa nationer. Och viktigast av allt så skulle man kunna skicka fredsbevarare för att skilja de stridande åt och för att övervaka nedrustningen. Antagligen är både Blair och Bush just nu i Kazakstan och hjälper Putin med att få fason på de olika aktörerna. Men det finns ingen fredsindustri som motsvarar världens krigsindustri. Det finns inga hävdvunna intressen som måste blidkas, inga kampanjbidrag som man kan komma över genom att förhindra snarare än uppmuntra användandet av vapen. Följaktligen saknas de hundratusentals fredsbevarare som skulle behövas i Kashmir. Samtidigt som krig förbereds med ömsint noggrannhet, så finns det ingen global fredsplan för detta område, trots att konflikten är 55 år gammal. I den nya världsordningen som Bush och Blair har talat om så är det moraliskt nödvändigt med internationellt stöd för krig som tjänar inrikespolitiska syften. Att förhindra två nationer från att utplåna varandras medborgare är en moralisk lyx, något mindre trängande än tefesternas fröjdetid eller nästa besök av det indiska kricketlaget. Inför den skrämmande och komplicerade uppgiften att strida för fred snarare än krig, så väljer det moraliska ledarskapet en moralisk flykt. |
|
|
Fredrik Pontussons översättningar och språkgranskningar |
|
Det är inte bara idiomatiska översättningar till modersmålet svenska som kan levereras, utan även till engelska.
Detta tack vare samarbete med engelskspråkiga samhällsvetare. |
|
|
|
| |
|